matananasbarn.blogg.se

 

Jag är ursprungligen från Mönsterås men flyttar nu till Malmö för att läsa till läkare. Jag kommer alltså bedriva insamlingar på båda dessa orter.

 

Om man vill skänka kläder mailar man mig på följande adress:

 

Vill man skänka pengar har jag startat ett nytt bankkonto för ändamålet som man hittar här:

 

Handelsbanken

6705-701 264 438

 

Märk insättningen med det ändamål du vill att pengarna ska gå till. T.ex:

Siamini om du vill bidra med pengar till hennes operation,

Skola om det är vad du vill att dina pengar ska gå till eller

Övrigt om du vill sponsra kommande projekt eller min hjälpinsats på plats när jag kommer dit i juni.

 

Man kan även gå in på www.yatima.se som är den svenska stödorganisationen till Moyo kwa Moyo.

Där kan man bli stödmedlem för 100 kr/år och man kan även skänka pengar till organisationen som då bl.a går till den dagliga livsföringen på gården på Moyo kwa Moyo; mat, mediciner, skolkläder m.m.

 

Kom ihåg att varje krona räknas!

 

Sprid gärna vidare informationen om det här projektet så att det når så många hjärtan som möjligt!

Stort TACK på förhand!

Jag startade den här bloggen för att samla in lite kläder men främst för att samla in pengar. Pengarna kommer att gå till utsatta barn i Matanana.

 

Min tanke är att jag när det dyker upp nya projekt som behöver pengar ska publicera dessa här. När jag åker tillbaka i juni vore det underbart att dessutom ha en startpott för att t.ex. kunna start upp ett nytt projekt, köpa skolkläder eller skor till barn som inte har eller hjälpa andra barn med saker de behöver.

 

I dagsläget är det i Matananas grannby Bumilayinga det behövs pengar för att starta upp en ny skola med kreativare miljöer och utan aga som tyvärr är väldigt vanligt på skolor i Tanzania.

 

Något som i mina ögon också är väldigt viktigt är att Siamini får sin hjärtoperation som tyvärr är väldigt dyr och i nuläget inte genomförbar i brist på pengar. Läkarna har sagt att utan operation har hon ca 4-5 år kvar att leva vilket är fruktansvärt för en flicka som bara är 11 år!

 

För att få lite perspektiv på hur få svenska kronor som kan göra skillnad i Tanzania kan jag berätta att en normal månadslön i Tanzania ligger på 200 SEK.

Med det sagt så förstår ni nog att varje krona gör skillnad! Det behöver inte vara 500 kronor, 50 kronor räcker långt!

 

Många bäckar små...

 

Matanana är en liten bergsby på ca 2000 meters höjd som ligger väldigt avlägset.

Närmsta större by/stad heter Mafinga och ligger ca 40 minuter bort med bil.

Största staden i närheten är Iringa.

 

På dessa kartor kan man få en uppfattning av vart Matanana ligger.

 

 

Asakia är ca 7 år och kommer till Moyo om dagarna. Han har Downs syndrom och levde pga det instängd sina första år i livet. Hans farfar hade nämligen mördat en person så Asakias pappa trodde att hans son var ett straff från gud för at han föddes annorlunda. Att Asakia egentligen hade en medfödd sjukdom visste han inte. Ingen visste att Asakia fanns förrän Ewout hittade honom instängd i pappans hus.

Idag har Asakia och hans pappa en annan relation och Asakia är en glad och speciell pojke som älskar låten Jingle Bells som han ständigt nynnar på.

 

 

I den fattiga Iringaprovinsen i sydvästra Tanzania ligger byn Matanana. Här  startade föreningen Heart to Heart. Den lilla byn såg behovet av en  hjälporganisation som kunde arbeta på lokal nivå, med just det som de behövde  hjälp med. Varje by är unik. Grundaren av föreningen var Ewout van Alphen. När  han 2004 besökte Matanana hade han ett yrkesliv som förgrundsfigur inom  biodynamiskt lantbruk bakom sig. Under 27 år drev han Magda Gård i Södermanland.  Han arbetade också internationellt med hållbar utveckling som ekologisk  rådgivare, bland annat i Brasilien, Argentina och Uruguay. Den erfarenheten blev  grunden till ett långsiktigt hjälparbete i Iringa- området. Målet är att hjälpa  de behövande, barn som vuxna, by för by.

 

Genom en bön om hjälp föddes idén om en  frivilligförening med bas både lokalt i provinsen och i Sverige. Hjälpen gällde  byns behövande barn. Bakgrunden var lika enkel som grym. I den lilla byn med  drygt tvåtusen invånare fanns det 2004 trettioen barn i stort behov av hjälp. De  flesta var barn som förlorat en eller båda sina föräldrar i Aids. Andra levde i  fattigdom, eller med sjuka vårdnadsgivare. Iringaprovinsen, liksom stora delar  av den Afrikanska kontinenten, är hårt drabbad av Aids och HIV. I många av  områdets byar har så många som hälften av befolkningen dött i sjukdomen.

 

För att särskilja föreningen från andra  organisationer har namnet fått tillägget Yatima, som betyder föräldralös på  swahili. Yatima heart to heart går i Tanzania under namnet ”Huduma Moyo kwa  Moyo” - Service hjärta till hjärta.

Ewout driver fortfarande Moyo kwa Moyo, nu ihop med sin fru Salome och ett stort antal medarbetere.

 

 

Jag minns knappt vad som hänt sen jag skrev sist. Tiden går bara allt för fort!

Vi bygger på barnhemmet men börjar bli stressade. Pengarna börjar ta slut och även tiden. Vi försöker desperat få in mer pengar från vänner och familj för att hinna färdigställa allt innan vi åker hem.
Som det ser ut nu sover det ungefär fyra barn i varje säng. De ligger direkt på skumgummimadrassen utan sängkläder och kuddar med bara en filt i varje säng. Madrasserna är gamla och luktar fasansfullt!!
På grund av detta är vi väldigt angelägna om att barnen ska få flytta in i sitt nya hem med varsin säng innan vi åker hem. Deras tillvaro kommer bli så mycket bättre!!!

Jag tänkte passa på att berätta lite om barnen som bor pa Moyo kwa Moyo.

Sara är ett riktigt charmtroll som får mitt hjärta att smälta. Hon är ca 3 år och kom hit efter att hennes styvmamma hade försökt dränka henne. Hon fick till följd av detta en hjärnskada som gör att hon har speciella behov.

Whitty är en sprallig tjej som är ca 4 år och som kom hit efter att hennes mamma suttit i byn med henne och vädjat om att någon skulle ta henne för att hon inte ville ha henne.

Pomoko är Whittys storebror och bor också på Moyo. När han kom dit var han alkoholberoende. Här brygger de något som de kallar bambujuice (stark alkohol) som de ger barnen när de skriker och är hungriga. Han är nu vid tolv års ålder fri från alkoholberoendet.

Asakia är en pojke som inte bor på Moyo permanent utan bara är där ibland. Han har Downs syndrom och älskar att nynna på låten bjällerklang som någon lärt honom. Ingen visste ens om att han fanns innan Ewout hittade honom inlåst i ett rum hemma hos hans förädrar. Asakias farfar hade tydligen mödat en person och då trodde Asakias pappa att Asakia var ett straff från Gud när han föddes och inte var som alla andra. Det löstes med att han låstes in sina första år i livet.

 

Detta r bara några av barnen på Moyo och de andra har inte haft en lättare start i livet!

Utöver arbetet har vi varit på en del utflykter på helgerna. Vi har varit en helg i en större stad som heter Iringa som ligger ca tre timmar bort med bil. Vi tog dock buss till Mafinga för att byta till dala dala till Iringa. En dala dala är en lite större minibuss där de klämmer in så många de bara kan. Jag tror vi räknade till 30 personer ¨på ca 15 sittplatser. Ombord fanns även höns. Alla sitter och står på varandra så det är ingen trevlig resa. Den är dock billig. Vi betalade ca 12 kr.

 

I Iringa shoppade vi, åt god mat, bodde på hotell och gick på nattklubb. Härligt med lite omväxling!

 

Vi har också besökt en masaiby vilket var en speciell upplevelse! Vi fick byta om till masaikläder och bo i en hydda tillsammans med kattungar och getbebisar. Vi som på ett koskinn som luktade äckligt.

Masaierna dansade och sjöng för oss och vi fick vara med. De skrattade mest åt våra försök att efterlikna deras dans. De slaktade en get som de grillade och bjöd på. Vi fick lever, någon annan bit och till sist den finaste biten - fettet/svålen. Get smakar inte gott men det slank ner. Vi vaknade vid fem på morgonen av att kossorna, getterna, tuppen och åsnorna förde ett jävla liv. Sen var det svårt att somna om.

 

Masaierna var väldigt fina och välkomnande men vi hade svårt att kommunicera med dem. Vår chaufför pratar swahili men masaierna pratar ett eget språk. Vissa kan dock swahili men när någon som bara pratade masai ville säga något till oss var de tvugna att säga det till en swahilitalande som sa det till vår chaufför som i sin tur sa det till oss. Känns som att en del kommer bort på vägen.

 

Idag är jag och Johanna i Mafina delvis för att jag skulle uppsöka sjukhus. Jag har varit väldigt trött och haft två förkylningar senaste två veckorna och känner mig orkeslös och matt. Någon trodde det var malaria så jag har gjort ett test som visade sig vara negativt. Jag har dock ögoninflammation som jag fått grejer för. De ville ge mig antibiotika men jag avbörjde då jag är allergisk och inte känner för att kvävas till döds ute i bushen.

Hoppas på att det räcker med ögondropparna!

 

Att besöka sjukhus här var väldigt speciellt. De var väldigt trevliga och det gick relativt snabbt men kösystemet vet jag ej hur det fungerade!

 

 

Jag vet inte vad jag ska börja berätta om. Det känns som att jag nyss kom hit samtidigt som jag har varit med om så mycket att det känns som att jag varit här i ett år.

Vardagen skiljer sig väldigt mycket från hemma. Vi går upp klockan sju mån-fre, äter frukost och jobbar till tre ungefär med paus för lunch runt halv ett. Vid halv sju ungefär är det middag och vid nio ligger vi i sängen för att sova. Jag är så fruktansvärt trött här!!!

Det vi jobbar med för tillfället är att få barnhemmet klart innan vi åker hem. Vi har snickrat pallar och klädhängare och så håller vi på och gräver en toalettledning. Ett hål i marken och ett långt djupt dike till ett jättehål där allt ska samlas. Det ska läggas i rör och på två ställen ska det även bli brunnar som man kan öppna om det blir stopp, dessa ska också vara djupa.

Marken är jattehård så först får vi hugga i jorden med ett järnspett och sedan skyffla bort med spade. Jag har blåsor i hela händerna och märker att jag inte alls är van vid den här typen av arbete. I Sverige hade vi använt maskiner till allt arbete vid ett bygge men här är det bara muskelkraft och hårt jobb som gäller. Inga grävskopor, slipmaskiner, borrmaskiner eller sågmaskiner. Enbart halvtaskiga verktyg.

Barnhemmet vi håller på med fanns sedan innan men brann ner förra året och nu håller vi på och återuppbygger det så att alla barnen kan sova på samma ställe istället för att ligga lite överallt och dela sängar.

Ytterväggar, tak och delvis innerväggarna är klara så det finns en del kvar men jag hoppas vi ska vara klara och att barnen flyttat in innan jag åker hem!

Det ska också bli rabbater runt barnhemmet så en dag skyfflade vi grissand (sand blandat med grisbajs) från en grishage med skottkärra till rabatterna. Det är så sjukt torrt här eftersom det inte regnat på ca ett halvår så det yrde på ganska bra.

Vi är dammiga och smutsiga hela tiden och det finns inget rinnande vatten. Jag har slutat bry mig om att jag är smutsig nu, det är ingen idé att tvätta sig på kvällen för dagen efter är man lika smutsig i alla fall.

När man i alla fall ska försöka duscha går det till på följande sätt:
1. Man går till brunnen och hämtar några petflaskor med grumligt vatten.
2. Man klär av sig och går in på toaletten.
3. Man står över bajshålet och häller lite vatten på sig.
4. Man tvålar in sig.
5. Man häller lite vatten på sig för att få bort tvålen.
6. Man torkar sig på handduken som i sin tur blir brun.

Resultatet blir att man blir renare än innan utan att för den sakens skull faktiskt bli ren. Jag har gjort detta två gånger på två veckor, i övrigt har det blirvit lite tvätt under armarna följt av deo.

Håret har jag tvättat en gång och det var tio dar efter avresa. Detta utfördes genom att stoppa huvudet i en hink med grumligt brunsvatten. Ibland är vattnet nästan klart och ibland är det brunt.

Toaletten vi har är ett hål i marken med ett rör som leder skiten till okänd plats. Man gör det man ska och sköljer ner med brunnsvatten. Papper slänger man i en påse som vi tömmer bakom huset i ett hål. Det är äckligt i det hålet. Dörren in till toaletten går inte att stänga och är egentligen inte ens en riktig dörr så man kan säga att man vet exakt vad som försiggår där inne.

Tvättat har jag inte gjort än men har hört att det knappt är lönt då inget blir rent.

För att övergå till maten kan jag berätta att den inte är så varierad men inte heller äcklig.

Frukosten består av vitt bröd som ibland är svart. I övrigt varierar det mycket vad som finns att ha till. Oftast finns det smör. Ibland finns det jordnötssmör och till och med ost. Tomat och rödlok finns ibland och ibland finns det ägg. Jag brukar när jag har möjlighet köpa avokado i byn att ha till frukost och har även köpt på mig havregryn så jag kan börja göra gröt. En dag gjorde vi fattiga riddare och då var det fest!!!!

Lunchen brukar bestå av rester från gårdagens middag alternativt en omelett innehållande gårdagens rester. En dag fick vi rårakor och det var riktigt gott! Lunchen brukar vara det trevligaste målet på dagen.

Till middag får vi alltid böngryta som serveras med kokt potatis, ris, spagetti med grönsaker eller banansoppa som smakar potatis. Ibland får vi tomatsås och ibland spenat. En gång fick vi pannkakor till.

Maten är god men jag tror inte att jag kommer vara så sugen på bönor och potatis när jag kommer hem!!!

Det är väldigt sällan det serveras kött och när det funnits har jag hoppat över det. Känns onödigt att chansa.

Fram tills igår var det enda köttet jag ätit ett bar bitar grillad get. Det smakade jag när tjejerna upp i hotellet (volontärhuset) hade köpt en get som de slaktat och grillat över öppen eld pa gården. Smakade okej.

Vi är för tillfället 17 volontärer från Sverige här så alla kan inte i bo i volontärhuset. Vi fem som kom samtidigt bor i ett hus som varit gästhus och som ligger på Moyo kwa Moyo. Det är mysigt för barnen kan komma och hälsa på oss. Hotellet ligger lite för långt bort.

När de kommer och hälsar på brukar de hjälpa till om vi håller på och bygger något eller så ritar vi lite. Barnen som bor här har alla en fasansfull bakgrund men har det bra på Moyo. Jag ska berätta mer om barnen i nästa inlägg tänkte jag.

På helgerna är vi lediga och förra helgen var det bland annat lite fest på hotellet då geten grillades och så solade vi lite och hade det trevligt.

I fredags gjorde vi en brasa på hotellet, grillade pinnbröd med kanel och socker samt smörade dem efteråt. Smakade kanelbulle.

Igår morse gick vi upp vid sex för att åka på safari. Det tog 5 timmar till Ruaha Park och det var Ernest som körde oss fem dit.

Vi åt lunch inne i parken och det var kyckling och pommes. Gott! Sen åkte vi runt i jeepen med öppet tak hela eftermiddagen och såg massa fina djur; Elefanter, zebror, flodhästar, giraffer, fåglar, impala-antiloper och inte minst ett gäng lejon!!!! De var helt fantastiska!!!

När det var dags för middag var vi trötta men nöjda och fick återigen lite kött att äta. När vi skulle gå tillbaka till vår lilla stuga blev vi erskorterade av två män och en av dem hade ett jättevapen. De pratade om lejon och säkerhet.

Inne i vår stuga var det fruktansvärt varmt så jag kände att jag inte stod ut med att dela säng och tänkte därför lägga ner soffans sits på golvet och sova på den. Under den hittar jag istället en död orm som luktar ruttet. Jag slängde den i papperskorgen och tog kort på den. Ernest sa sedan att det kan ha varit en svart mamba vars gift dödar en människa på 15 min. Tur att vi inte visste det när vi skulle sova!!!!

Idag gick vi upp klockan fem för att se fler djur i soluppgången. Vi såg samma djur som igår men fler lejon och vi kom så nära som tre meter ungefär. UNDERBART!!!

Inatt ska vi sova på hotell i Iringa för att sedan åka hem till Matanana imorgon. Jag ska tvätta håret ikväll och det ska bli väldigt trevligt.

 

 

8/10 kl 10 tog jag tåget till kastrup efter att ha packat halva natten och sovit ca 4 timmar. På kastrup mötte jag upp Sara och Mika och i Istanbul mötte vi upp de två andra tjejerna i vår grupp; Carolin och Maja.
På flyget till Dar es Salaam var jag exalterad till max och sov bara en liten stund. SYND med tanke på vad som väntade!!!

Tanken var att vi skulle bli mötta av någon med en skylt som löd MATANANA, bli skjutsade till ett hotell, sova lite och sedan åka buss till Iringa dagen efter med stopp för safari.
Istället när vi landade 2.45 blev vi mötta av ett stort ingenting. Det fanns man med skyltar men ingen som var riktad till oss. Vi blev snabbt omringade av en hop taxichaufforer som inte verkade första att vi inte var intresserade. Vi väntade ett tag men insåg sedan att det inte skulle komma någon. Efter att ha forsökt nå Ewout och Salome (paret som driver Moyo kwa moya i Matanana) utan framgång fick vi tag i Jeroen som skulle ha hämtat oss men han var i Iringa och visste inget om oss. Efter mycket funderingar ringde till slut Salome upp oss och vi bestämde att vi skulle ta en taxi till busstationen och sedan buss till Mafinga där de skulle möta oss.

Hungriga, svettiga, törstiga och trötta skulle vi nu påbörja en bussresa på 10 timmar. Taxichauffören hjälpte oss hitta rätt buss efter att ha fått extra betalt. Även att klockan var 5 på morgonen var det gott om folk som omringade oss från alla håll så vi var glada att få hjälp av vår chaufför.
På bussen inser vi att stopp för mat är i Iringa sex timmar bort och vi hade inte ätit sedan kvällen innan på flygplanet. Det kom på någon som sålde vatten som vi kunde köpa i alla fall. Varje gång bussen stannade kom det dessutom folk och sålde dricka, godis, kött mm genom bussfönstret. Vi hade bara stora pengar och visste inte vad vi vågade äta och inte. Mannen som satt bredvid mig och Sara bjöd oss dock pa varsitt kokt ägg som smakade konstigt. Vi åt ända och sa tack.

Det var trångt och svettigt och blev inte mycket sömn men det var härligt att bara sittta och titta ut genom fönstret på allt nytt; människor, byar, apor och fåglar.

Efter 10 timmar var vi till slut framme i Mafinga där jag köpte snickers, chips och läsk att hetsata och få ont i magen av. Det var gott! :)

Vi blev hämtade med en minibuss där backen inte fungerade och inte heller ettans eller tvåns växel så det blev en speciell åktur på dammiga, ojämna vägar. Väl framme i Matanana kändes allt bra och jag och Maja blev visade till vårt rum i ett litet hus. Där finns två sängar och någon form av bänk. Det finns även gott om myror och spindlar. Vi har även ett litet dass i vårt rum med en dörr som inte går att stänga och som består av ett hål i marken, en hink att slänga papper i och en hink vatten att "spola" med. Det fungerar helt okej!

När vi höll på att installera oss i vårt nya hem kom Salomes dotter och sa att middagen var klar. Vi gick till middagsplatsen som är utomhus runt en mysig öppen eld. Det serverades potatis, banangryta och böngryta vilket faktiskt var gott.

Det var kolsvart ute och utan el och bara en eld i mitten blev det en speciell stämning. Barnen kröp upp i våra knän och det kom fram trummor, alla sjöng och dansade och jag kände att den långa resan var väl värt besväret!!!!

Efter middagen gick vi tillbaka till vårt lilla bo och bäddade. Jag slog ihjäl ett antal spindlar och skalbaggar med en sko och hängde upp myggnätet i taket. Det var fantastiskt skönt att lägga sig ner och bara sträcka ut sig efter en resa som tog 36 timmar.

Idag gick vi upp tidigt och åkte in till Mafinga för att skaffa nya simkort och handla lite. Jag vet itne när jag får mojlighet att uppdatera igen men har nu en tanzanisk telefon i alla fall.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag hade en hel höst utan några planer och bestämde mig för att uppfylla min dröm. På www.volontarresor.se hittade jag projektet i Matanana och bestämde mig för att det var rätt för mig. Jag bokade resan till 121009-121209. Eftersom det varken fanns el eller vatten så kom jag inte åt någon dator så ofta men hade en Resdagbok som jag uppdaterade några gånger.

I den här kategorin kommer jag att kopiera in dessa inlägg.