matananasbarn.blogg.se

Jag minns knappt vad som hänt sen jag skrev sist. Tiden går bara allt för fort!

Vi bygger på barnhemmet men börjar bli stressade. Pengarna börjar ta slut och även tiden. Vi försöker desperat få in mer pengar från vänner och familj för att hinna färdigställa allt innan vi åker hem.
Som det ser ut nu sover det ungefär fyra barn i varje säng. De ligger direkt på skumgummimadrassen utan sängkläder och kuddar med bara en filt i varje säng. Madrasserna är gamla och luktar fasansfullt!!
På grund av detta är vi väldigt angelägna om att barnen ska få flytta in i sitt nya hem med varsin säng innan vi åker hem. Deras tillvaro kommer bli så mycket bättre!!!

Jag tänkte passa på att berätta lite om barnen som bor pa Moyo kwa Moyo.

Sara är ett riktigt charmtroll som får mitt hjärta att smälta. Hon är ca 3 år och kom hit efter att hennes styvmamma hade försökt dränka henne. Hon fick till följd av detta en hjärnskada som gör att hon har speciella behov.

Whitty är en sprallig tjej som är ca 4 år och som kom hit efter att hennes mamma suttit i byn med henne och vädjat om att någon skulle ta henne för att hon inte ville ha henne.

Pomoko är Whittys storebror och bor också på Moyo. När han kom dit var han alkoholberoende. Här brygger de något som de kallar bambujuice (stark alkohol) som de ger barnen när de skriker och är hungriga. Han är nu vid tolv års ålder fri från alkoholberoendet.

Asakia är en pojke som inte bor på Moyo permanent utan bara är där ibland. Han har Downs syndrom och älskar att nynna på låten bjällerklang som någon lärt honom. Ingen visste ens om att han fanns innan Ewout hittade honom inlåst i ett rum hemma hos hans förädrar. Asakias farfar hade tydligen mödat en person och då trodde Asakias pappa att Asakia var ett straff från Gud när han föddes och inte var som alla andra. Det löstes med att han låstes in sina första år i livet.

 

Detta r bara några av barnen på Moyo och de andra har inte haft en lättare start i livet!

Utöver arbetet har vi varit på en del utflykter på helgerna. Vi har varit en helg i en större stad som heter Iringa som ligger ca tre timmar bort med bil. Vi tog dock buss till Mafinga för att byta till dala dala till Iringa. En dala dala är en lite större minibuss där de klämmer in så många de bara kan. Jag tror vi räknade till 30 personer ¨på ca 15 sittplatser. Ombord fanns även höns. Alla sitter och står på varandra så det är ingen trevlig resa. Den är dock billig. Vi betalade ca 12 kr.

 

I Iringa shoppade vi, åt god mat, bodde på hotell och gick på nattklubb. Härligt med lite omväxling!

 

Vi har också besökt en masaiby vilket var en speciell upplevelse! Vi fick byta om till masaikläder och bo i en hydda tillsammans med kattungar och getbebisar. Vi som på ett koskinn som luktade äckligt.

Masaierna dansade och sjöng för oss och vi fick vara med. De skrattade mest åt våra försök att efterlikna deras dans. De slaktade en get som de grillade och bjöd på. Vi fick lever, någon annan bit och till sist den finaste biten - fettet/svålen. Get smakar inte gott men det slank ner. Vi vaknade vid fem på morgonen av att kossorna, getterna, tuppen och åsnorna förde ett jävla liv. Sen var det svårt att somna om.

 

Masaierna var väldigt fina och välkomnande men vi hade svårt att kommunicera med dem. Vår chaufför pratar swahili men masaierna pratar ett eget språk. Vissa kan dock swahili men när någon som bara pratade masai ville säga något till oss var de tvugna att säga det till en swahilitalande som sa det till vår chaufför som i sin tur sa det till oss. Känns som att en del kommer bort på vägen.

 

Idag är jag och Johanna i Mafina delvis för att jag skulle uppsöka sjukhus. Jag har varit väldigt trött och haft två förkylningar senaste två veckorna och känner mig orkeslös och matt. Någon trodde det var malaria så jag har gjort ett test som visade sig vara negativt. Jag har dock ögoninflammation som jag fått grejer för. De ville ge mig antibiotika men jag avbörjde då jag är allergisk och inte känner för att kvävas till döds ute i bushen.

Hoppas på att det räcker med ögondropparna!

 

Att besöka sjukhus här var väldigt speciellt. De var väldigt trevliga och det gick relativt snabbt men kösystemet vet jag ej hur det fungerade!